Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) infördes 1994 med syfte att stärka funktionshindrades rätt att få ett så gott och självständigt liv som möjligt. Reformen var en stor frihetsreform och steg bort ifrån en gammaldags synen på funktionsnedsatta som då oftast hamnade på olika typer av institutioner.

När lagen infördes så behövdes det en ”mekanism” för att fördela kostnadsansvaret mellan kommunerna och staten. Man kan tycka att en sådan mekanism hade kunnat väljas som inte gick ut över den enskilde individen, men det tyckte alltså inte lagstiftaren och valde därför att införa begreppet ”grundläggande behov” och en begränsning till statlig assistans (försäkringskassan) innebärande att om individens grundläggande behov understiger 20 timmar per vecka så har man inte rätt till statlig assistans (dvs personlig assistans som försäkringskassan betalar för).

Istället ska man då vända sig till sin hemkommun och ansöka. När man läser i media så kan det ibland framstå som att man. Inte har rätt till personlig assistans överhuvudtaget om man inte når upp till gränsen på 20 timmar/vecka men så är alltså inte fallet. Detta är bara en gränsnivå som ställts upp för att avgöra vem som ska betala.

Det skapar dock för den enskilda individen en mängd gränsdragningsproblematik för att avgöra om ett behov är s.k. grundläggande eller ett övrigt behov. Att få hjälp med att klä på sig är t.ex. ett grundläggande behov om det rör sig om kläder som sitter närmast kroppen och därför anses ”intimt” medans att få hjälp med att sätta på sig jacka och skor anses vara ett s.k. ”övrigt behov”.

Det har på senare tid införts en del ingrepp i LSS för att t.ex. säkerställa att andning och sondmatning ska anses utgöra grundläggande behov(!) men det finns fortfarande en stor mängd gränsdragningsproblem och tolkningssvårigheter kvar som kan göra det svårt, för att inte säga omöjligt, för den enskilda individen att förstå regelverket. Har du frågor om LSS, grundläggande behov, övriga behov eller skillnaden mellan kommunal och statlig assistans?

Slå oss en signal så vägleder vi dig i dina tankar och frågor!

Lagen gör ingen åtskillnad på barn och vuxna när det gäller rätten till personlig assistans. Såväl barn som vuxna kan ha rätt till personlig assistans om man uppfyller de kriterier som fastställts av lagen och domstolarna.

För barn finns det dock alltid ett s.k. föräldraansvar att ta hänsyn till, framförallt när antalet timmar som man har rätt till fastställs. Det kan t.e.x. vara så att det föreligger ett relativt stort behov av personlig assistans, men att detta behov samtidigt anses falla inom ramen för det s.k. föräldraansvaret, och att det alltså är föräldrarna som ska tillgodoses barnets behov i denna del. Fr.o.m. 1 januari 2023 så är numera föräldraansvaret schabloniserat vilket för de flesta innebär ett långt mycket mindre avdrag än tidigare.

Föräldraansvaret minskar för varje år och det kan dessutom vara så att behovet förändras, framförallt under de första levnadsåren. Har man blivit nekad assistans med hänvisning till föräldraansvaret finns det således all möjlighet att söka igen efter en tid och då kanske få ett annat utslag.

Låter det krångligt? Du behöver inte kunna, eller förstå alla aspekter av assistansen och regelverket. Det gör vi! Vill du ha hjälp med att ansöka om personlig assistans till ditt barn, vill du undersöka möjligheten att utöka ditt beslut eller vill du byta assistansanordnare? Hör av dig till oss så hjälper vi dig!

Utformandet av den personlig assistansen sker givetvis i nära arbete med dig som förälder men eftersom vi av erfarenhet vet att det kan vara svårt att veta exakt hur man ska lägga upp sin assistans, vad man ska leta efter hos en assistent och vilka olika checklistor som kan vara bra att ha hemma så hjälper vi dig givetvis hela vägen!